2010

---

2012




------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I hela mitt liv har jag blivit kallad tjock, jag har alltid tofflat, jag har alltid tagit skit.
Jag har alltid varit riktigt jävla osäker, om någon kallade mig något eller gjorde något, så förtjänade jag det.
Jag har också alltid haft attityd, antagligen för att inte komma någon nära, för att inte visa att jag är svag.
Förstår inte varför folk har kallat mig stark för jag har inte valt detta, ni ser på utifrån, jag är en människa som känner mycket, tänker mycket, om det har hänt någonting så är det mitt fel, det är lätt för er att stå och titta på och säga " ta tag i dina problem ", ja skolan kan jag ta tag i, jag håller på med det.
Men det andra, jag kan inte hjälpa att jag inte alltid har haft båda mina föräldrar, jag kan inte hjälpa att en av mina föräldrar har gjort val som har gått ut över mig, jag trodde de va mitt fel att h*n inte va där, jag trodde de va mitt fel att h*n inte ville träffa mig. Ni vet vad som har hänt, visst, men ni vet inte hur jag tog det, hur det förstörde mig, hur varje jävla del utav min kropp gjorde ont, sen på det så träffade jag en person som ändrade mitt liv, h*n kom mig så jävla nära, h*n blev en så stor del utav mig, allting jag gjorde, h*n räddade mig.
Sen började vi bråka, sakta så föll jag isär igen, h*n kallade mig tjock, ful, sa att jag skulle ta livet av mig, visst h*n menade väll inte att jag skulle ta livet av mig, men att h*n sa det, gjorde så jävla ont.
Den här personen är fortfarande den största delen utav mig, och kommer alltid vara en person jag älskar.
Känns som jag skriver väldigt rörigt men såhär är det i min hjärna nu.
Jag är för snäll, jag förlåter för lätt, jag skulle döda för människor som jag älskar, för jag vet hur det känns att vara ensam, att kämpa själv och inte komma någonstanns, jag har inte kommit någonstanns nu heller, jag har trampat fucking vatten i 14 år, kämpat som en jävla idiot men inte kommit någonstanns, tills vi blev tillsammans, jag blev någonting större, någonting bättre, jag såg fram emot att tiden skulle gå, för att se hur vi skulle utvecklas.
Iallafall, 2009 tog det stopp i min hjärna, jag slutade äta, jag vände dygnet, jag grät mer än jag skratta, jag gick sönder, påriktigt då. Jag hade panikångest hela nätterna, jag ville inte äta, jag ville inte sova, jag ville inte skratta, jag ville inte gå ut, jag ville inte vara inne, jag ville ingenting.
Sen efter några månader så kom h*n tillbaka, (?) h* brought me back to life, eller hur är det man säger?
Iallfall, jag började komma tillbaka i livet, sen gick väll det åt helvete igen och jag fick riktiga ätstörningar, jag åt ingenting typ, jag gick ner 20 kilo på ett år. Det är inte ens någonting bra.
Och ni som tror att jag lägger ut såna här bilder för att jag vill "visa min kropp" tror riktigt jävla fel, jag gör det för att det är ett steg för mig, att ens våga det, hade du frågat mig för ett årsen om jag skulle lägga ut en bekinibild så hade jag skrattat år er. Jag tycker fortfarande inte jag är smal, verkligen inte, jag har dagar då jag känner mig normal, andra dagar då jag känner mig fet, asså riktigt jävla asfet. Så sluta tro att ni känner mig.
orkar inte skriva mer nu, hejdå.

Det är fan sommar ute! Eller a kanske inte nu då men hehe.. JAJA.
Drog till min mormor & morfar och käkade innan, asgött, sen drog jag hem till emmis,
vi chillade, hon sminka mig och fixa håret, prata om allt, osv.
Bästa som finns! Har så jävla fina vänner.
Kommer ett långt inlägg snart, behöver det.
puss

Detta är från Linneas kamera, har massa på min också men orkar fan inte lägga över på datorn haha..



Bästa lännääaah



jogubbar <33



Jag i min egen värld med strumporna på såklart <3333

Hej, har solat och badat hela dagen med Linneaaa, sen kom Daniel, Matte, Lewi eller hur de stavas och deras tjejkompis, haha jag och linnea åt smällt choklad och jordgubbar, fett nice, chokladen smällte själv :p
Men sen kom de fåglar och åt upp oss nästan så vi åkte heeem,
ska duscha och käka och sen ut igen, kommer bilder senare, puss

Ska ner till hamnen med Linnea nu, vi ska sola gäärnet, helvete va brun jag ska bli.
HAHAHAHAHH vilket skämt, är typ albino, ska köpa 100 brun utan solar och spruta sönder mig själv, löve.
Nu måste jag gå, pusssss

Jag försöker övertyga mig själv om att detta inte är påriktigt, för du skulle aldrig göra såhär.
Den personen som jag känner skulle inte göra såhär, den personen som varje helg i 8 månader låg brevid mig och sa att jag va hela hans värld, som sa att han älskade mig över allt annat, som skickade sms varje kväll och sa att han saknade mig, skulle inte göra såhär. Men nu har det hänt.
Jag har inte förstått det än tror jag, jag saknar dig så de gör ont.
Jag säger inte bara så utan det gör ont, varför gjorde du så?
Men om detta skulle funka igen så skulle vi glömma allt gammalt, börja om.
Jag trodde inte detta skulle hända igen, trodde inte du, verkligen inte du, skulle såra mig så jävla hårt igen.
För jag litade på dig, trots allt vi har gått igenom under dessa 3 åren, så va du den jag litade på mest, det va dig jag ringde när jag inte mådde bra, det va dig jag ville ringa så fort de hände något kul.
Men detta är mitt fel med, jag skulle inte släppt in dig på samma sätt igen, de va inte meningen.
Detta är sjukt för jag älskar dig fortfarande precis lika mycket, när jag kollar på våra bilder eller filmer så känner jag fortfarande samma känsla. Vill inte detta.



Finns ingen bild som jag är gladare på, kan leta igenom alla bilder jag har sen jag va liten, på den här bilden är jag som lyckligast. Kan inte ens se den, jag saknar dig.

Har varit jävligt dåligt uppdatering de sista men nu ska jag försöka komma igång igen.
Sen är det ingen ide att ni frågar vad som har hänt mellan mig och Viktor, för det kommer ni inte få veta endå.
Iallafall, ligger och lyssnar på musik, är på riktigt dåligt humör eftersom Rodney och Camilla åkte från big brother, skäms fan över sverige, hur tänkte ni där?
Kolla på allsång på skansen eller något seriöst, hur fan kan ni rösta kvar Amandus?
VAD I AMANDUS ASSÅ A FUCKING MANDUS, A M A N D U S, tycker ni är bra?
Han lipar för allt, såfort de händer någonting, seriöst, åååh.
Jaja what to do, nu ska jag kolla på big brother endå, tycker typ inte ens om någon som är kvar nu.
Helvete, aja skitsamma ingen bryr sig. HEJDÅÅÅ

Hejsanhoppsan, är med min martina, vi har varit på bio idag, vi såg : Cabin in the woods
Den va aaasäcklig, de va en clown med :( då blev martina rädd, sen kom de TVÅ ?? kineser, då ville jag hem.
Satt en fläskig arg gubbe brevid oss oxå, han va en riktigt otrevlig prick, someoneeee needs to get laid.
Nu ligger vi och kollar på harry, han är gosig, jag och martina är hans bästa fans, för de vet vi.
Közz




nuttaar

är hos emma, vi har varit på typ krök/fest men nu är vi hemma :)

Hähä, ska börja ta på mig, sminka mig osv sen ska jag ut och möta bästa lännääaah,
vi ska snacka om allt som vanligt, så glad att vi blev vänner..
Jaja men måste skynda mig nu så jag hinner, puss

Jag vet att jag borde försöka gå vidare, men jag kan inte.
Man kan inte hitta " den rätta " eller vafan det heter när man är 15, det vet jag.
Men jag älskar honom, så otroligt jävla mycket, så det gör ont.
De klart att jag visste att vi inte skulle hålla föralltid, men jag kan inte ens tänka mig att det de kommer komma en dag då min värld inte stannar när jag ser honom.
Såfort han blev vän med någon tjej på facebook, eller när han pratade om någon annan, så jämförde jag migsjälv, men det är klart han va ju min. Kommer nog alltid vara så.
Jag hoppas verkligen detta slutar bra, han är hela min värld.
Det kändes så konstigt att få ett sms av honom och han inte hette " älskling " längre, att inte kunna gå in på hans facebook och det står " har ett förhållande med Julia Izabella Ferm ".
Har inte riktigt förstått det än tror jag.
Ifall någon skriver " hello snygging " till mig så kan jag inte skriva något tillbaka, för jag tillhör fortfarande honom..
Det gör faktiskt ont, det gör riktigt jävla ont, att veta att allting är borta.
Kan inte ens tänka på det.
Gör inte detta ont för dig? Jag kan inte skratta, det känns fel, det gör ont, för varje gång jag ler kommer tankarna, jag måste lära mig att le, skratta och andas utan dig, jag måste gå vidare och träffa andra. Den tanken gör ondast, någon annan, vem fan skulle de vara? Vem fan skulle jag älska förutom dig? Jag hatar att jag älskar dig. Jag hatar att du får se mig svag för det är bevis för dig, ett bevis på att jag är på botten igen, du skrattar och låssas som ingenting, gör det inte ont i dig? Gör det ont att veta att du har krossat mig, som en fucking ruta, bitarna försvinner, folk trampar på mig, men det gör inte ont, ingenting utom dig gör ont.
Du säger ju att du älskar mig, att du har känslor kvar, men du inte orkar, att det kommer bli som innan, va de så dåligt innan? Visst vi bråkade, men de va inte bara mitt fel, vi bråka om skitgrejer, som båda kunde ändra, va de inte värt de för dig? Jag är fucking trasig men endå arg, arg för att jag litade på dig, arg för att du kunde se mig i ögonen och lova att du inte hade gjort det, arg för att jag ens trodde att jag va viktig, att jag trodde på det du sa.
Jag vill att du ska stå utanför mig nu, knacka på dörren och säga förlåt, med tårar i ögonen, säga att du ångrar dig, jag vill skrika, gråta, och att du bara kramar mig, håller fast mig tills allt blir bra.
Jag drömmer om oss, om att allting är bra och sen vaknar jag till detta, hur fan ska jag ta mig igenom detta nu då?
Fuck detta, fuck känslor. Jag hatar detta.